Om mig

Jag vill berätta om mitt liv för att tala om att det finns många möjligheter att förändra och att förändras. För att ge hopp.

2014 Licensierad Yoga instruktör

2014 Helande massage utbildning på Axelsons

2013 Ledarskapsutbildning på Foreverliving

2011 Mentorsutbildning för ungdomar på Stockholmsstad

2009 Coachutbildning på Existens

 

Våren 2002 gick jag in i den så kallade väggen. Visste inte vad det var men jag kände bara att jag höll på att dö. Självklart gjorde jag inte det, men det kändes så. Jag sökte läkarvård på vårdcentral och beskrev min symptom. Yrsel, oro och dödsångest. Jag fick prata med doktorn en stund och han sa att jag hade en depression och gav mig antidepressiva tabletter och sjukskrev mig en månad. Jag skulle ta det lungt och ta hand om mig själv. Men hur gör man det och vad gör man då!?

Min man förstod ingenting när jag kom hem och berättade om vad doktorn hade sagt. Depression, vad är det. Han kunde inte förstå att man kunde må dåligt i kroppen. Han frågade gång på gång vad som var fel. För han kunde ju inte se det, det som fanns i mig. Det hade varit så mycket lättare om jag hade brytit benet. För då hade man kunnat se att jag hade ont.

Själv kunde jag inte riktigt heller beskriva det som pågick inom mig. När jag försökte så hörde jag själv att det lät obegripligt. Jag mådde bara så dåligt. Varför gjorde jag det? Jag som hade allt.

Jag gick till apoteket och när jag hade hämtat ut tabletterna så vågade jag aldrig börja med dessa tabletter efter att ha läst biverkningarna. Jag var rädd för att må ännu sämre. Efter en månad var jag åter hos läkaren. Tror ni att jag var frisk? Nej självklart inte. Denna gång fick jag träffa en annan läkare som även var kognitiv terapeut. Efter 45 min samtal tändes det ett litet hopp hos mig. Jag var inte sinnessjuk, jag var bara ur balans. Som man blir om man fortsätter att gå emot allt som inte känns bra. Om man inte lyssnar till sina behov. Inte alltid så lätt om man inte ens vet vad man har för behov. Om man bara kör på.

Jag fortsatte att gå hos honom några gånger och fortsatte att öva och öva, för allt jag hade blivit rädd för. Efter några år hittade jag mig själv. Jag hade inte blivit omhändertagen för mina behov när jag var liten så det var mycket som behövde plåstras om och tas om hand.

Jag blev så oerhört rädd för allting när jag fick vårt första barn. Jag låg och vakade över vår dotter varje natt för att se att hon andades, för på BVC fick vi upplysning om plötslig spädbarnsdöd och det fastnade i mig som ett karbonpapper. Jag trodde att jag var tvungen att se till att det inte skulle hända. Jag vågade inte ens sova själv hemma. Jag var alltid tvungen att ha någon över hos mig när min man reste bort. Vilket han gjorde varje vecka. Det blev en evig kamp och ett evigt jagande över att få tag på någon som kunde vara hos mig. Jag var ju så rädd för att dö och tänkte om jag dör på natten så måste det finnas någon här som kan ta hand om barnen.

Jag hade aldrig riktigt tagit hand om mig själv. Jag hade bara sprungit på. Livrädd för att stanna upp. Jag ville alltid att allt skulle gå fort. Alla beslut skulle fattas fort. Jag blev galen om min man tvekade inför något. Det är väl bara att göra, inte så mycket att fundera över, tyckte jag.

Jag hade panikångest och var rädd för allting. Jag var föräldrarledig som det så fint heter. Jag har alltid undrat över ordet föräldarledig, för så kände jag aldrig att det var, att man var ledig. Man var ju aldrig ledig. Det var ju 24 timmars jour. Jag älskade verkligen att vara hemma med barnen men jag hade så otroligt höga krav på mig själv. Jag skulle laga näringsrik mat, vara ute i friska luften, läsa böcker, pyssla, vara pedagogisk och lugn. och vara med barnen dygnet runt. Jag tog aldrig tid till mig själv. Visste inte hur man gjorde. Min man sa ofta till mig att jag skulle göra något för mig själv och jag blev bara provocerad av det. Vem skulle då fixa tvätten, laga mat, handla, städa och göra allt det som behöver ordnas med ett hem. Det fanns ingen tid över för mig, tyckte jag.

Varför kunde jag inte bara må bra? Jag hade ju allt. Barn, man, hus, hund, vänner. Jag förstod det inte ens själv, varför mådde jag så dåligt! Jag bara rusade igenom livet. Jag hade så bråttom, jag ville fort fram och göra allting fort här hemma. Tills det tog stopp. Kroppen sa ifrån. Jag kände ingen livsglädje och hade ingen energi kvar, jag kände mig helt tom i min kropp. Varje kväll var en evig kamp, jag ville bara att det skulle bli morgon igen. Jag ville bara vara normal. Intressant ord, normal, vad är det egentligen. Vad är man då? För mig var en normal människa som inte kände så mycket och framförallt inte tänkte så mycket. En normal människa som jobbade, hade barn, och vänner. Kort och gott.

Jag ville fly mina tankar, för det var mina tankar som gjorde att jag mådde så dåligt. När det var som värst önskade jag att jag för en dag skulle slippa ha en enda tanke. Jag ville bli tom i hjärnan. Nu vet jag att man kan slippa orostankar och jag vet vad jag behöver göra, men då hade jag ingen aning. Det var så jobbigt. Jag var så fruktansvärt rädd för att dö. Rädd för att förlora min man. Rädd för att något hemskt skulle hända varje dag,  det tog helt musten ur mig. Jag vågade inte ens berätta om det som pågick inom mig för att jag skämdes. Jag visste ju att det inte var normalt, att må så här. Men jag hade i alla fall några få som jag kunde öppna mitt hjärta och min hjärna för och det är jag så otroligt tacksam för. Ni vet vilka ni är.  

Nu när jag har fler barn har jag lärt mig att prioritera, vad som är viktigt för mig för att jag ska må bra. Det tog lång tid för mig att komma fram till det,  för jag ville bara vara med mina barn dygnet runt. Jag skulle minsann ge mina barn den bästa barndommen som någon kan ge sina barn.

Jag visste inte heller vad jag ville bli när jag blev stor. Nu vet jag att jag inte behöver bli någon mer än den jag är. Jag letade efter något jobb att trivas med men jag visste inte vad jag ville göra och hur jag skulle komma dit.

Jag plöjde självhjälpsböcker, hur man får bättre självkänsla, hur man blir lycklig, hur man får ihop livet. Gick på föreläsningar för att lära mig mer. Tillslut hittade jag en utbildning som skulle visa sig vara den bästa av utvecklingar.

2009 bestämde jag mig för att gå en coachutbildning på Exisens. Den resan ledde till att jag startade ett smyckes märke med en kompanjon och att jag blev gravid igen. Bara av att gå den utbildningen har jag utvecklats ännu mer och jag kände att, skulle jag aldrig jobba som coach så skulle utbildningen vara värt varenda krona för mig själv och min utveckling.

Känslan när man kommer på att det är man själv som bestämmer över sitt eget liv och sina egna tankar är enorm. Jag trodde att tankarna bara kom och så fanns dom där. Nu vet jag att jag kan påverka det jag tänker och därmed hur jag känner och mår. För det är alltid tanken som kommer först och sedan kommer känslan.

Idag driver jag mitt egna företag som personlig coach, helande massör och yogainstruktör. Det är så fantastiskt att få se en människa utvecklas och ändra på sitt liv till det som den önskar att leva.

Detta är en liten del av mig och min historia

Värme och glädje Kicki